efter en lång längtan var det äntligen dags att bestiga de väldiga tegelmonumenten, nakna och ihåliga står de där och väntar. söndagscyklingen tog oss dit och tak gör sig som bekant bäst i solnedgångens sken.
mörka trapphus. 15 våningar upp. allt som kan krossas var krossat men oj så romantiskt (och lite läskigt).