musikern.

han ville spela på bröllopet och gav oss ett smakprov på en polsk visa.

vi tre 17 år.

ett möte. lite nervöst. faderns vän + dotter som jag såg för 17 år sen i sverige. starkast minns jag hennes limefärgade naglar och den röda bussen som vi hyrde.

nu hade han boots och hatt från de många resorna, något jag gärna själv burit, och hon var lika vibrerande som då. de bor här i vancouver nu, sverigeresan var ett hej då europa med avsändare polen.

tänk vad en 25 årig brevväxling med vykort kan leda till. om inte detta så ett uttdraget parti schack som sträcker sig över nationer och sekel. som barn var jag fashinerad och något ifrågasättande där träbrädet stog högt uppe på hyllan. långsamt svart mot vit. snarare brun mot beige.

det hon mindes starkast var sjön (tydligen med alger i) som vi syskon friskt badade i. och sveriges tvättstugor. och helgatorpet såklart.

nästa gång ska vi klättra i berg. eller bowla. eller köpa glass.

ett förtydligande:jag kommer inte från polen

att klä sig i mörker är ingen bra ide, men jag ville inte väcka mannen. det är svårt framförallt för att mörkret gör det omöjligt att skilja en färg från en annan och stort från litet. jag tog en chansning och kom ut i dagsljuset med vad jag tyckte var ett inte helt misslyckat resultat med tanke på omständigheterna.så gick jag till affären för att köpa vad som visade sig bli mitt livs dyraste tomater, att det stod 15 kronor styck och inte kilo missade mina morgontrötta ögon helt. på vägen hem mötte jag franscesco, hans hörsel var inte den bästa men han ville gärna prata och skaka min hand hårt och länge.
-are you from polen?
-no, sweden.
-ahhh polen!
-sweden.
-polen?
-sweden.
-swiczxhmndnsoah?
-?
-ahh sueca!

det är pälsen och kanske även det för dagen lätt fågelliknande utseendet.