nu dricker jag pepparmyntsthe och minns det goda livet längs nobelvägen. det var det enda jag kunde få med mig hem efter troligen den längsta inhandligen i min livstid i proportion till det som nu står i mitt lilla lila skafferi. jag skramlade mynt. visakort accepteras tydligen inte i den gula butiken med matvaror tilldelade det fiffiga namnet no name ®. men the blev det. och en öl på spritbutiken i förhoppning att kunna få cash back vilket inte fungerade men en öl kunde jag gott få.
i den gula butiken (som egentligen heter no frills vilket översatt till svenska blir ingen volang/inget krås/nej volang/nej krås, vilket jag kan tycka är synd då jag gillar volanger väldigt mycket och särskilt krås) finns mest saker man inte vill ha. färdiglagat och så. till och med jag skulle kunna lära kanadensarna ett och annat om mat. lite skrämmande...
citat no frills frysdisk;
fat till son: Sean Connery was never fat!
i samma stund som meningen lämnar faderns mun grabbar han tag i ett glasspaket. pinnglass. vanilj med choklad. de sitter säkert och äter varsin nu. kanske.
förövrigt hade sonen foppatofflor. en gul och en lila. innovativt.
hej jag gillar bilderna, blev det en ny kamera??
SvaraRaderajag gillar att ni hamstrar på alla produkter ni inhandlar. eller bor du i moderns tids samt västvärldens största kollektiv?
SvaraRaderakameran är fixad idag! yeah! imorgon smäller det!
SvaraRaderasimón. i tidernas begynnelse dvs min första vecka i vancouver bodde jag i världens största kollektiv med 20 invånare. nu föder jag endast mig själv. det är svårt och knapert i mitt skafferi.